I går ringde han igen min lille sladdbror.

Först var han så glad. Han berättade att han bowlat med två kompisar.

Men sen blev han plötsligt så ledsen på rösten.

- Jag fick sämst poäng, sa han.

- Men det är väl inte så allvarligt att förlora i bowling, sa jag.

- Jo men jag är sämst i allt. Jag får sämst poäng i livet, sa han.

Jag började prata om att han är världens bästa lillebror och morbror och hur mycket han betyder för oss alla. Men det hjälpte inte.

Då hörde jag en liten röst inom mig.

Nu måste du sluta prata runt omkring. Lyssna i stället, sa den.

- Jag är annorlunda, sa han.

- Ja, sa jag bara.

Då blev han tyst en lång stund. Lägger han på nu? tänkte jag. Han är ju så känslig.

- Allting är så svårt för mig. Jag har läst gamla kontaktböcker. Jag lärde mig inte så fort som andra barn när jag var liten. Jag hade blöja tills jag var fem. Jag förstod inte att man skulle kissa på toaletten när man är kissnödig. Det är ovanligt, sa han.

Hans röst hackade sig.

- Ja dom flesta barn blir av med blöjan tidigare än så, höll jag med.

Han suckade lite.

- Du håller med om att jag är annorlunda, sa han.

- Du är världens bästa lillebror, sa jag.

- Jag ville bara tända och släcka lampor hela tiden när jag var fem år fortsatte han.

- Ja du önskade dig lampor i julklapp, sa jag.

Då började han fnissa.

- Vad skulle jag med lampor till?

- Ja vad skulle du med lampor till? frågade jag och började också fnissa.

Sen fnissade vi en  bra stund.

- Nej, sa min lillebror bestämt. Nu måste vi lägga på. Om en minut är det Rikard Olsson på teve(Vem vet mest, följer han varje avsnitt).

Funderar på hur man ska hjälpa honom att komma över den där känslan av att vara sämst.

Livet är inte lätt för någon i tretton-fjorton års åldern och allra minst för en liten kille med diagnosen autismliknande tillstånd.