Jag har inte skrivit på ett tag. Syrran har gått i behandling för bröstcancer senaste året. Hennes son som haradhd har inte fixat det. Han har varit på psyket. Jag har fått finnas där för båda. Bekantskapskretsen har blivit rikare. Nu är de kvar, de som står ut med bröstcancer och galenskap. För det är vad livet i stort har handlat om senaste året.

Syrran har alltid varit världens hälsosammaste människa, vegan och maratonlöpare och levt för sin familj, känns orättvist att hon drabbats. Vi har alltid varit nära, galet nära.När jag var med henne på första cystostaticabehandlingen kändes det som giftet gick rakt in i mig också. Jag tappade till och med lite hår samtidigt som henne. Nu är hon iallafall förbi det mesta. Jag ska finnas där för henne och hennes son. För alltid.