I går ringde han igen min lille sladdbror.

Först var han så glad. Han berättade att han bowlat med två kompisar.

Men sen blev han plötsligt så ledsen på rösten.

- Jag fick sämst poäng, sa han.

- Men det är väl inte så allvarligt att förlora i bowling, sa jag.

- Jo men jag är sämst i allt. Jag får sämst poäng i livet, sa han.

Jag började prata om att han är världens bästa lillebror och morbror och hur mycket han betyder för oss alla. Men det hjälpte inte.

Då hörde jag en liten röst inom mig.

Nu måste du sluta prata runt omkring. Lyssna i stället, sa den.

- Jag är annorlunda, sa han.

- Ja, sa jag bara.

Då blev han tyst en lång stund. Lägger han på nu? tänkte jag. Han är ju så känslig.

- Allting är så svårt för mig. Jag har läst gamla kontaktböcker. Jag lärde mig inte så fort som andra barn när jag var liten. Jag hade blöja tills jag var fem. Jag förstod inte att man skulle kissa på toaletten när man är kissnödig. Det är ovanligt, sa han.

Hans röst hackade sig.

- Ja dom flesta barn blir av med blöjan tidigare än så, höll jag med.

Han suckade lite.

- Du håller med om att jag är annorlunda, sa han.

- Du är världens bästa lillebror, sa jag.

- Jag ville bara tända och släcka lampor hela tiden när jag var fem år fortsatte han.

- Ja du önskade dig lampor i julklapp, sa jag.

Då började han fnissa.

- Vad skulle jag med lampor till?

- Ja vad skulle du med lampor till? frågade jag och började också fnissa.

Sen fnissade vi en  bra stund.

- Nej, sa min lillebror bestämt. Nu måste vi lägga på. Om en minut är det Rikard Olsson på teve(Vem vet mest, följer han varje avsnitt).

Funderar på hur man ska hjälpa honom att komma över den där känslan av att vara sämst.

Livet är inte lätt för någon i tretton-fjorton års åldern och allra minst för en liten kille med diagnosen autismliknande tillstånd.

Min yngste lillebror ringer mig ofta nu.

- Varför just jag, säger han.

Hans röst är uppgiven.

- Varför inte du, fortsätter han.

Jag lyssnar, jag moraliserar inte. Jag minns hans kropp när han var liten, när han bara var i sitt varande, hur han smög sig ner under mitt täcke, hur han låg där liten rund mjuk och god. Man ville skydda honom mot allt. Det gjorde ont i en. För man förstod att man inte skulle kunna skydda honom mot tiden som går, som gör att inte av oss är liten rund mjuk och god hela livet.

- Varför just jag? Har inte ni andra spår av det? fortsätter han.

Jag pratar runt omkring det, som om mitt prat runt omkring det skulle kunna göra det tryggare och lättare. Inbillar jag mig att han fortfarande är så där liten och att man kan skydda honom mot allt?

- Du pratar runt omkring, säger han och jag kan inte säga emot.

- Ja, erkänner jag. Jag pratar runtomkring det för att jag inte kan annat.

- Var är då Gud som bara ger mig och inte ens ger er spår av det? frågar han.

Och jag önskar att han satt i min famn och att jag fortfarande kunde trösta honom.

Men i stället sitter jag bara här och kan bara prata runtomkring och inte alls svara på frågor om Gud.