Det är som om jag skriver inre böcker varje dag. När jag möter människor och ser nya platser går jag ut och in i och ur olika handlingar.

Jag tänker att varje plats och varje människa är en bok. Men jag hinner inte skriva alla böcker jag möter inom mig.

I går ringde han igen min lille sladdbror.

Först var han så glad. Han berättade att han bowlat med två kompisar.

Men sen blev han plötsligt så ledsen på rösten.

- Jag fick sämst poäng, sa han.

- Men det är väl inte så allvarligt att förlora i bowling, sa jag.

- Jo men jag är sämst i allt. Jag får sämst poäng i livet, sa han.

Jag började prata om att han är världens bästa lillebror och morbror och hur mycket han betyder för oss alla. Men det hjälpte inte.

Då hörde jag en liten röst inom mig.

Nu måste du sluta prata runt omkring. Lyssna i stället, sa den.

- Jag är annorlunda, sa han.

- Ja, sa jag bara.

Då blev han tyst en lång stund. Lägger han på nu? tänkte jag. Han är ju så känslig.

- Allting är så svårt för mig. Jag har läst gamla kontaktböcker. Jag lärde mig inte så fort som andra barn när jag var liten. Jag hade blöja tills jag var fem. Jag förstod inte att man skulle kissa på toaletten när man är kissnödig. Det är ovanligt, sa han.

Hans röst hackade sig.

- Ja dom flesta barn blir av med blöjan tidigare än så, höll jag med.

Han suckade lite.

- Du håller med om att jag är annorlunda, sa han.

- Du är världens bästa lillebror, sa jag.

- Jag ville bara tända och släcka lampor hela tiden när jag var fem år fortsatte han.

- Ja du önskade dig lampor i julklapp, sa jag.

Då började han fnissa.

- Vad skulle jag med lampor till?

- Ja vad skulle du med lampor till? frågade jag och började också fnissa.

Sen fnissade vi en  bra stund.

- Nej, sa min lillebror bestämt. Nu måste vi lägga på. Om en minut är det Rikard Olsson på teve(Vem vet mest, följer han varje avsnitt).

Funderar på hur man ska hjälpa honom att komma över den där känslan av att vara sämst.

Livet är inte lätt för någon i tretton-fjorton års åldern och allra minst för en liten kille med diagnosen autismliknande tillstånd.

Jag hatar uttrycket blod är tjockare än vatten. Det uttrycket förutsätter nästan att det är omöjligt att göra sig av med sitt sociala arv och bli något annat än det man var född till.

Jag hade en period när min yngsta var nyfödd då jag var som besatt av att få bättre kontakt med släkten. De flesta i min släkt hade inget intresse av varken mig eller mina små. Men jag fick kontakt med en moster i allafall som lät intresserad i telefonen. Det var inte så att hon öppnade stora famnen precis. Men hon sa att hon gärna träffade mig om jag åkte dit. Då kunde hon bjuda på en kopp kaffe. Jag fick min dåvarande sambo att gå med på att vi fyra packade in oss i bilen och åkte de 20 milen. Jag tror att hon blev glad när vi kom. Men så hon pratade. Hon pratade om sin styvdotter som hon hatade och om andra människor hon hatade och hur bortspillt livet var.

- Det är det där djävla samhällets fel och det är den där djävla Margits fel(styvdottern hette Margit), sa hon i var och varannan mening.

Sen berättade hon att min mamma brutit ihop och blivit psyksjuk när jag var ett år.

Hon tittade med elaka ögon på mig när hon berättade det.

- Du var allt en djälva unge att skrika, när jag skulle ta hand om dig, sa hon och skrattade rått.

Sen minns jag inte mer vad hon berättade. Jag fick i allafall värma barnmaten på spisen.

Den dåvarande sambon och jag fick stanna vid en korvkiosk på hemvägen.

Det var en väldigt bokstavlig kopp kaffe hon bjöd på, utan varken mjölk eller socker eller minsta kex till. Vi hade med oss en chokladask som hon placerade högst upp i ett skåp.

Jag har aldrig åkt tillbaka för att hälsa på henne igen.

Jag tycker inte att livet alltid är så underbart.

Jag tycker inte alltid att leva är det bästa man kan tänka sig.

Missförstå mig rätt nu.

Jag kämpar på och lever i allafall.

Men jag minns ett ögonblick. Det var en kväll. Min far var full som vanligt. Jag stod utanför huset. Det var en sekund till jag skulle gå in. Kanske var jag tre-fyra år. Det var jag och den stjärnklara himlen.

Jag såg upp mot den och plötsligt gjorde det ont i varje fiber av kroppen.

Jag längtar hem tänkte jag.

Hemmet var inte det huset jag stod utanför. Hemmet var den plats vi alla kommer ifrån.

Jag visste det då.

Är man alkoholist om man somliga mornar dricker en flaska vin innan man går upp?

Är man alkoholist om man ibland tar några glas vin för att orka träffa folk sen?

Är man alkoholist då även om man kan hålla upp i veckor?

Min yngste lillebror ringer mig ofta nu.

- Varför just jag, säger han.

Hans röst är uppgiven.

- Varför inte du, fortsätter han.

Jag lyssnar, jag moraliserar inte. Jag minns hans kropp när han var liten, när han bara var i sitt varande, hur han smög sig ner under mitt täcke, hur han låg där liten rund mjuk och god. Man ville skydda honom mot allt. Det gjorde ont i en. För man förstod att man inte skulle kunna skydda honom mot tiden som går, som gör att inte av oss är liten rund mjuk och god hela livet.

- Varför just jag? Har inte ni andra spår av det? fortsätter han.

Jag pratar runt omkring det, som om mitt prat runt omkring det skulle kunna göra det tryggare och lättare. Inbillar jag mig att han fortfarande är så där liten och att man kan skydda honom mot allt?

- Du pratar runt omkring, säger han och jag kan inte säga emot.

- Ja, erkänner jag. Jag pratar runtomkring det för att jag inte kan annat.

- Var är då Gud som bara ger mig och inte ens ger er spår av det? frågar han.

Och jag önskar att han satt i min famn och att jag fortfarande kunde trösta honom.

Men i stället sitter jag bara här och kan bara prata runtomkring och inte alls svara på frågor om Gud.