Jag har inte skrivit på ett tag. Syrran har gått i behandling för bröstcancer senaste året. Hennes son som haradhd har inte fixat det. Han har varit på psyket. Jag har fått finnas där för båda. Bekantskapskretsen har blivit rikare. Nu är de kvar, de som står ut med bröstcancer och galenskap. För det är vad livet i stort har handlat om senaste året.

Syrran har alltid varit världens hälsosammaste människa, vegan och maratonlöpare och levt för sin familj, känns orättvist att hon drabbats. Vi har alltid varit nära, galet nära.När jag var med henne på första cystostaticabehandlingen kändes det som giftet gick rakt in i mig också. Jag tappade till och med lite hår samtidigt som henne. Nu är hon iallafall förbi det mesta. Jag ska finnas där för henne och hennes son. För alltid.

Alla hushåll borde ha en bok.

Healingkoden heter den boken. Den är skriven av Alexander Loyd oc h Ben Johnsson.

På framsidan står det att boken handlar om sex minuter för att läka orsaken till dina problem med hälsa och relationer.

Trams, tänkte jag första gången jag läste det.

Ytterligare en bok i självcoaching och bli din egen lyckas smed land liksom.

Jag köpte den inte.

Men sedan fick jag den i present, skickad på posten av min gamla moster. I brevet skrev hon att denna bok hjälpt henne att bli av med sin mångåriga migrän.

Jag lät boken ligga. Jag har viktigare saker för mig tänkte jag.

Men så hamnade vi i sjukdoms kaos. Barnen drog på sig än det ena än det andra. Det var sömnlösa nätter hit och dit och vi hade ett dödsfall i vänkretsen också som tog hårt på oss.

En natt låg jag vaken och bad.

Läs Healingkoden, var det som om en röst inom mig sa.

Jag tog boken. Skeptsikt läste jag. Sedan läste jag med allt större respekt.

Det här är inte en självhjälpsbok i den vanliga bemärkelsen.

Författarna tar upp na aspekter av hälsa och sjukdom. De betonar också att människans förhållande till Gud är viktig för läkning. Bönens kraft har alltid varit viktig.

Det finns också healingkoder i boken.

Vi började göra healingkoderna tillsammans. Man riktar fingrarna mot bestämda punkter i kroppen,sex-sju centimeter från punkterna.

Övningarna gjorde oss lugnare. Ena barnet som en tid drömt mardrömmar började sova lugnare.

Vi fann också ett lugn i vår sorg efter vår vän.

Jag kan inte i ett blogginlägg göra boken full rättvisa. Den finns i pocket, den är inte dyr.

Skall du äga en enda bok, så är det den du ska äga.

Den kommer att ge dig mer tillbaka än vad alla böcker du hittills ägt gjort

Ingen i det här landet kan ha undgått att veta att Anna Wahlgrens dotter har gett ut en bok.

Boken heter Felicia försvann. Boken ska även bli pjäs på stadsteatern. Jag tror att den pjäsen kommer att minska medelåldern radikalt bland teaterbesökarna.

Man brukar annars säga att de främsta teaterbesökarna är sexuellt otillfredställda kvinnor i femtioårsåldern. I det här fallet lär det nog bli en vädig fart på småbarnsmammorna i tjugofem-trettioårs åldern. Anna Wahlgren är ju främst känd för sin bok om barnuppfostran.

Jag känner inte Felicia.

Jag känner inte heller Anna Wahlgren.

Jag har barn men har aldrig läst barnuppfostringsböcker och då inte heller Barnaboken av Anna Wahgren.

Jag har heller aldrig tillbringat tid på föräldraforum.

Min tid har jag tillbringat tillsammans med barnen.

Jag vet inte om Barnaboken är något att ha eller inte.

Men en sak vet jag.

Jag tycker synd om Anna Wahlgren. Hon är gammal och hon lever och Felicia verkar önska livet ur henne. Det finns en begravning med i boken. Det är som ett symboliskt modersmord som äger rum inför hela svenska folket. Många människor gör nog symboliskt upp med sin mor eller far eller med både far och mor.

Men bör denna uppgörelse och i detta fall så hatfyllda få göras i en bok, på en teaterscen och hör och häpna på altare i svenska kyrkor.

Jag tycker ännu mer synd om Felicia än om Anna Wahlgen. För hatet kan aldrig göra en människa fri. Felicia är snart femtio år gammal och ändå pratar hon om hatet som en rättighet.

Jag är medlem i svenska kyrkan. Jag är troende. Jag är troende och undrande inför den svenska kyrka som jag tillhör.

Flera kyrkor runtomkring Stockholm har upplåtit sina lokaler, ja även det heliga altaret till Felicia. Felicia har där fått tala fritt om rätten att inte försonas och om rätten att inte förlåta.

För mig som kristen är förlåtelsen det centrala i hela kristendomen. Om vi inte kan förlåta och om vi inte kan försonas, ja då blir det mycket svårt att leva med varandra.

Felicia har stått oemotsagd.

Jag anser att kyrkans personal skulle sagt att sådana föredrag hör inte hemma i deras lokaler.

Jag anser också att som kristen skulle man ifrågasätta hur Felicias egna barn, syskon och mamman Anna Wahlgren som faktiskt lever mår i detta.

För mig är att vara kristen att handla gott. Det är inte alltid lätt. Ibland kan man ha intentionen att vara god, men det leder inte riktigt dit.

Men ett föredrag i kyrkan om att inte försonas om att ha rätt att hata sin mor kan aldrig, aldrig leda till något gott.

En sådan kyrka måste på djupaste allvar begrunda sin värdegrund.

Alla barn har säkert någon gång funderat över om eras föräldrar verkligen är deras riktiga föräldrar.

I dagarna har det kommit ut en bok om den unga flickan Myra som plötsligt får reda på att hon är adopterad.

Boken är utgiven på det specialpedagogiska förlaget Nypon och kan därför även läsas av människor med lässvårigheter.

Boken ställer en del existensiella frågo på ett enkelt sätt.

Vad är riktiga föräldrar?

Är blod tjockare än vatten?

Hur känns det att älska sitt barn men inte ha förmågan att ta hand om det?

Köp boken här

http://www.nyponforlag.se/lattlast-pa-svenska/nivaindelning/vem-ar-myras-pappa/

Det är som om jag skriver inre böcker varje dag. När jag möter människor och ser nya platser går jag ut och in i och ur olika handlingar.

Jag tänker att varje plats och varje människa är en bok. Men jag hinner inte skriva alla böcker jag möter inom mig.

I går ringde han igen min lille sladdbror.

Först var han så glad. Han berättade att han bowlat med två kompisar.

Men sen blev han plötsligt så ledsen på rösten.

- Jag fick sämst poäng, sa han.

- Men det är väl inte så allvarligt att förlora i bowling, sa jag.

- Jo men jag är sämst i allt. Jag får sämst poäng i livet, sa han.

Jag började prata om att han är världens bästa lillebror och morbror och hur mycket han betyder för oss alla. Men det hjälpte inte.

Då hörde jag en liten röst inom mig.

Nu måste du sluta prata runt omkring. Lyssna i stället, sa den.

- Jag är annorlunda, sa han.

- Ja, sa jag bara.

Då blev han tyst en lång stund. Lägger han på nu? tänkte jag. Han är ju så känslig.

- Allting är så svårt för mig. Jag har läst gamla kontaktböcker. Jag lärde mig inte så fort som andra barn när jag var liten. Jag hade blöja tills jag var fem. Jag förstod inte att man skulle kissa på toaletten när man är kissnödig. Det är ovanligt, sa han.

Hans röst hackade sig.

- Ja dom flesta barn blir av med blöjan tidigare än så, höll jag med.

Han suckade lite.

- Du håller med om att jag är annorlunda, sa han.

- Du är världens bästa lillebror, sa jag.

- Jag ville bara tända och släcka lampor hela tiden när jag var fem år fortsatte han.

- Ja du önskade dig lampor i julklapp, sa jag.

Då började han fnissa.

- Vad skulle jag med lampor till?

- Ja vad skulle du med lampor till? frågade jag och började också fnissa.

Sen fnissade vi en  bra stund.

- Nej, sa min lillebror bestämt. Nu måste vi lägga på. Om en minut är det Rikard Olsson på teve(Vem vet mest, följer han varje avsnitt).

Funderar på hur man ska hjälpa honom att komma över den där känslan av att vara sämst.

Livet är inte lätt för någon i tretton-fjorton års åldern och allra minst för en liten kille med diagnosen autismliknande tillstånd.

Jag hatar uttrycket blod är tjockare än vatten. Det uttrycket förutsätter nästan att det är omöjligt att göra sig av med sitt sociala arv och bli något annat än det man var född till.

Jag hade en period när min yngsta var nyfödd då jag var som besatt av att få bättre kontakt med släkten. De flesta i min släkt hade inget intresse av varken mig eller mina små. Men jag fick kontakt med en moster i allafall som lät intresserad i telefonen. Det var inte så att hon öppnade stora famnen precis. Men hon sa att hon gärna träffade mig om jag åkte dit. Då kunde hon bjuda på en kopp kaffe. Jag fick min dåvarande sambo att gå med på att vi fyra packade in oss i bilen och åkte de 20 milen. Jag tror att hon blev glad när vi kom. Men så hon pratade. Hon pratade om sin styvdotter som hon hatade och om andra människor hon hatade och hur bortspillt livet var.

- Det är det där djävla samhällets fel och det är den där djävla Margits fel(styvdottern hette Margit), sa hon i var och varannan mening.

Sen berättade hon att min mamma brutit ihop och blivit psyksjuk när jag var ett år.

Hon tittade med elaka ögon på mig när hon berättade det.

- Du var allt en djälva unge att skrika, när jag skulle ta hand om dig, sa hon och skrattade rått.

Sen minns jag inte mer vad hon berättade. Jag fick i allafall värma barnmaten på spisen.

Den dåvarande sambon och jag fick stanna vid en korvkiosk på hemvägen.

Det var en väldigt bokstavlig kopp kaffe hon bjöd på, utan varken mjölk eller socker eller minsta kex till. Vi hade med oss en chokladask som hon placerade högst upp i ett skåp.

Jag har aldrig åkt tillbaka för att hälsa på henne igen.

Jag tycker inte att livet alltid är så underbart.

Jag tycker inte alltid att leva är det bästa man kan tänka sig.

Missförstå mig rätt nu.

Jag kämpar på och lever i allafall.

Men jag minns ett ögonblick. Det var en kväll. Min far var full som vanligt. Jag stod utanför huset. Det var en sekund till jag skulle gå in. Kanske var jag tre-fyra år. Det var jag och den stjärnklara himlen.

Jag såg upp mot den och plötsligt gjorde det ont i varje fiber av kroppen.

Jag längtar hem tänkte jag.

Hemmet var inte det huset jag stod utanför. Hemmet var den plats vi alla kommer ifrån.

Jag visste det då.