Jag har inte skrivit på ett tag. Syrran har gått i behandling för bröstcancer senaste året. Hennes son som haradhd har inte fixat det. Han har varit på psyket. Jag har fått finnas där för båda. Bekantskapskretsen har blivit rikare. Nu är de kvar, de som står ut med bröstcancer och galenskap. För det är vad livet i stort har handlat om senaste året.

Syrran har alltid varit världens hälsosammaste människa, vegan och maratonlöpare och levt för sin familj, känns orättvist att hon drabbats. Vi har alltid varit nära, galet nära.När jag var med henne på första cystostaticabehandlingen kändes det som giftet gick rakt in i mig också. Jag tappade till och med lite hår samtidigt som henne. Nu är hon iallafall förbi det mesta. Jag ska finnas där för henne och hennes son. För alltid.

Ingen i det här landet kan ha undgått att veta att Anna Wahlgrens dotter har gett ut en bok.

Boken heter Felicia försvann. Boken ska även bli pjäs på stadsteatern. Jag tror att den pjäsen kommer att minska medelåldern radikalt bland teaterbesökarna.

Man brukar annars säga att de främsta teaterbesökarna är sexuellt otillfredställda kvinnor i femtioårsåldern. I det här fallet lär det nog bli en vädig fart på småbarnsmammorna i tjugofem-trettioårs åldern. Anna Wahlgren är ju främst känd för sin bok om barnuppfostran.

Jag känner inte Felicia.

Jag känner inte heller Anna Wahlgren.

Jag har barn men har aldrig läst barnuppfostringsböcker och då inte heller Barnaboken av Anna Wahgren.

Jag har heller aldrig tillbringat tid på föräldraforum.

Min tid har jag tillbringat tillsammans med barnen.

Jag vet inte om Barnaboken är något att ha eller inte.

Men en sak vet jag.

Jag tycker synd om Anna Wahlgren. Hon är gammal och hon lever och Felicia verkar önska livet ur henne. Det finns en begravning med i boken. Det är som ett symboliskt modersmord som äger rum inför hela svenska folket. Många människor gör nog symboliskt upp med sin mor eller far eller med både far och mor.

Men bör denna uppgörelse och i detta fall så hatfyllda få göras i en bok, på en teaterscen och hör och häpna på altare i svenska kyrkor.

Jag tycker ännu mer synd om Felicia än om Anna Wahlgen. För hatet kan aldrig göra en människa fri. Felicia är snart femtio år gammal och ändå pratar hon om hatet som en rättighet.

Jag är medlem i svenska kyrkan. Jag är troende. Jag är troende och undrande inför den svenska kyrka som jag tillhör.

Flera kyrkor runtomkring Stockholm har upplåtit sina lokaler, ja även det heliga altaret till Felicia. Felicia har där fått tala fritt om rätten att inte försonas och om rätten att inte förlåta.

För mig som kristen är förlåtelsen det centrala i hela kristendomen. Om vi inte kan förlåta och om vi inte kan försonas, ja då blir det mycket svårt att leva med varandra.

Felicia har stått oemotsagd.

Jag anser att kyrkans personal skulle sagt att sådana föredrag hör inte hemma i deras lokaler.

Jag anser också att som kristen skulle man ifrågasätta hur Felicias egna barn, syskon och mamman Anna Wahlgren som faktiskt lever mår i detta.

För mig är att vara kristen att handla gott. Det är inte alltid lätt. Ibland kan man ha intentionen att vara god, men det leder inte riktigt dit.

Men ett föredrag i kyrkan om att inte försonas om att ha rätt att hata sin mor kan aldrig, aldrig leda till något gott.

En sådan kyrka måste på djupaste allvar begrunda sin värdegrund.

Det är som om jag skriver inre böcker varje dag. När jag möter människor och ser nya platser går jag ut och in i och ur olika handlingar.

Jag tänker att varje plats och varje människa är en bok. Men jag hinner inte skriva alla böcker jag möter inom mig.