Jag tycker inte att livet alltid är så underbart.

Jag tycker inte alltid att leva är det bästa man kan tänka sig.

Missförstå mig rätt nu.

Jag kämpar på och lever i allafall.

Men jag minns ett ögonblick. Det var en kväll. Min far var full som vanligt. Jag stod utanför huset. Det var en sekund till jag skulle gå in. Kanske var jag tre-fyra år. Det var jag och den stjärnklara himlen.

Jag såg upp mot den och plötsligt gjorde det ont i varje fiber av kroppen.

Jag längtar hem tänkte jag.

Hemmet var inte det huset jag stod utanför. Hemmet var den plats vi alla kommer ifrån.

Jag visste det då.