Min yngste lillebror ringer mig ofta nu.

- Varför just jag, säger han.

Hans röst är uppgiven.

- Varför inte du, fortsätter han.

Jag lyssnar, jag moraliserar inte. Jag minns hans kropp när han var liten, när han bara var i sitt varande, hur han smög sig ner under mitt täcke, hur han låg där liten rund mjuk och god. Man ville skydda honom mot allt. Det gjorde ont i en. För man förstod att man inte skulle kunna skydda honom mot tiden som går, som gör att inte av oss är liten rund mjuk och god hela livet.

- Varför just jag? Har inte ni andra spår av det? fortsätter han.

Jag pratar runt omkring det, som om mitt prat runt omkring det skulle kunna göra det tryggare och lättare. Inbillar jag mig att han fortfarande är så där liten och att man kan skydda honom mot allt?

- Du pratar runt omkring, säger han och jag kan inte säga emot.

- Ja, erkänner jag. Jag pratar runtomkring det för att jag inte kan annat.

- Var är då Gud som bara ger mig och inte ens ger er spår av det? frågar han.

Och jag önskar att han satt i min famn och att jag fortfarande kunde trösta honom.

Men i stället sitter jag bara här och kan bara prata runtomkring och inte alls svara på frågor om Gud.