Jag hatar uttrycket blod är tjockare än vatten. Det uttrycket förutsätter nästan att det är omöjligt att göra sig av med sitt sociala arv och bli något annat än det man var född till.

Jag hade en period när min yngsta var nyfödd då jag var som besatt av att få bättre kontakt med släkten. De flesta i min släkt hade inget intresse av varken mig eller mina små. Men jag fick kontakt med en moster i allafall som lät intresserad i telefonen. Det var inte så att hon öppnade stora famnen precis. Men hon sa att hon gärna träffade mig om jag åkte dit. Då kunde hon bjuda på en kopp kaffe. Jag fick min dåvarande sambo att gå med på att vi fyra packade in oss i bilen och åkte de 20 milen. Jag tror att hon blev glad när vi kom. Men så hon pratade. Hon pratade om sin styvdotter som hon hatade och om andra människor hon hatade och hur bortspillt livet var.

- Det är det där djävla samhällets fel och det är den där djävla Margits fel(styvdottern hette Margit), sa hon i var och varannan mening.

Sen berättade hon att min mamma brutit ihop och blivit psyksjuk när jag var ett år.

Hon tittade med elaka ögon på mig när hon berättade det.

- Du var allt en djälva unge att skrika, när jag skulle ta hand om dig, sa hon och skrattade rått.

Sen minns jag inte mer vad hon berättade. Jag fick i allafall värma barnmaten på spisen.

Den dåvarande sambon och jag fick stanna vid en korvkiosk på hemvägen.

Det var en väldigt bokstavlig kopp kaffe hon bjöd på, utan varken mjölk eller socker eller minsta kex till. Vi hade med oss en chokladask som hon placerade högst upp i ett skåp.

Jag har aldrig åkt tillbaka för att hälsa på henne igen.